En kärleksförklaring

Lördag kväll den 22 oktober satt jag här hemma i soffan och klockade värkar som vid åtta-nio tiden började göra riktigt ont. Nu sitter jag här på samma ställe och tittar på en liten son som sover i famnen på min andra kärlek i livet, hans pappa. Att få barn var för mig som ett känslomässigt slag i magen när jag hörde hans första lilla skrik. Som om jag tappade andan. Ingenting jag någonsin känt kan ens komma i närheten av det. Det låter så klyschigt men det är verkligen större än allt, så otroligt häftigt. 

Vi åkte in till förlossningen vid 23 på lördag kväll och blev inskrivna. Efter ett par timmar fick jag ryggbedövning och sedan lustgas och så kämpade vi på med värkarna fram till söndag morgon då jag var fullt öppen. Sedan kämpade vi vidare och väntade på krystvärkar men bebisen ville inte riktigt sjunka ner ordentligt. Vid lunch fick jag värkstimulerande dropp och efter det tappade jag verkligen kontrollen över smärtan. De sista fyra-fem timmarna minns jag inte mycket av. Trots droppet sjönk han ändå inte ner så läkarna blev lite bekymrade, och de beslutade till slut om akutsnitt. Kl 17.42 på söndagen föddes den mest perfekta lille killen jag någonsin sett. 

Jag är så avundsjuk på de som har detta framför sig, känslan när man får sitt första barn.